London calling

Håller på att tvätta lite inför London-resan. Har inte packat alls. Inte särskilt föreberedd överhuvudtaget… Men jag håller mig till mitt motto: det ordnar sig alltid.

Ska bli jäkligt kul i alla fall. Mitt tredje Londonbesök. Första gången 2002 (eller var det 2001?) i en vecka. Bodde i Ash precis bredvid järnvägsstationen och därfifrån blev det några turer till storstan’. Jag och min kompis Madde sprang runt till de obligatoriska turiststoppen och åkte gladeligen en massa tunnelbana Miiiiiiiind……the gap! Men den här gången ska vi ta det lite lugnare. Insupa atmosfären, dricka the, kika i gamla antikvariat, köpa en och annan cd-skiva (åtminstone jag!), säga några väl valda ord i Speaker’s Corner, gå på udda små muséer och äta god mat!

Andra gången jag åkte till London var i nu i juni. Jag, som i vanliga fall är allt annat än impulsiv, fick ett ryck och bokade flybiljett dagen innan avresa. Jag hade bestämt mig för att jag bara VAR tvungen att se Ryan på KOKO. Så jag bjöd på en biljett på Ebay, vann den, bokade hostel, flyg och stack dagen efter. Stannade en natt, flög hem dagen därpå Kom hem några kronor fattigare (hrm…) en erfarenhet rikare (jag kände mig jätteduktig och modig som åkte själv och klarade allt utan problem) och med ännu en Ryan-konsert i bagaget!

Konserten då, ja måste ju nämna några ord om den, trots att det var ett par månader sedan nu. Jag hann inte dit till insläppet, så jag fick inte världens bästa plats. Men såg honom ståendes från den allra högsta balkongen. Inte jätteviktigt att se honom och bandet egentligen. Jag blundar nämligen gärna när jag lyssnar på Ryan. Åtminstone till de lugna låtarna. Eller ja..”blundar gärna”, nej jag måste blunda. När det blir så där intensivt, känsloladdat och hjärtskärande, så där som bara Ryan kan låta. Men jag kan inte förneka att jag hellre velat stå långt fram. Att se hans och killarnas ansiktsuttryck när de spelar och sjunger, kryddar upplevelsen. Att se de där små blickarna dem emellan, höra deras småprat, se Ryan leva sig in i text och musik.

Men en sak som störde mig enormt, det var publiken. Det gör mig så otroligt frustrerad att ha folk i kring mig som pratar och för liv samtidigt som jag försöker njuta av spelningen jag är på. Människor som går på konserter bara för utekvällens skull. Berusade människor som bara är intresserade av att lyssna till artisten som bakgrundsmusik. Jag må vara en lättretad gnällkärring, men att se Ryan är heligt för mig. Jag ser inget fel i att ta en öl när man går på konsert, men nån måtta får det vara!

Hur som helst, så lät Ryan och cardsen riktigt bra! Ryan sjöng som en gud. Han levde sig verkligen in i musiken, gestikulerade och såg…ja, absorberad ut. Jon knäckte på sin pedal steel, Neals stämsång var fantastisk, Brad var som vanligt en klippa och Chris, han kan sin bas! Jag hade förstås önskat att Ryan pratat lite mer med oss. Gjort oss mer delaktiga på något vis. Även om jag var där för att höra honom sjunga och inte prata, så hade lite interaktion mellan honom och publiken inte varit helt fel. Dessutom kändes en timme och en kvart alldeles för kort… (men det hade tre timmar med Ryan också känts) Men Ryan har alltid sina skäl. Och han har alltid min respekt. Och charmen med Ryan är ju dessutom att man aldrig vet vad man får Och hur som helst ångrar jag inte en sekund att jag åkte. Att se honom live är alltid en upplevelse!

Ojsan, så det kan bli! Det började med tvätt och slutade, ett antal (!) rader senare, med en Ryan-hyllning

Nåväl, nu ska jag gå och sy fast ena fickan på mina jeans.

So long!